Jag – en knähund

Hej mamma Zazza och Monica!
Den här gången skriver jag mest för att jag har några roliga bilder att visa. Och för att skvallra lite på husse och matte också, ifall ni tyckte att dom verkade vara redliga principfasta människor – hehe!
När husse och matte planerade valpköp diskuterade dom tydligen uppfostran en hel del. En sak dom var rörande överens om var att ”hundar ska vara på golvet och inte i mjuka möbler”. Och här på fotona ser det ju ut som att husse varit duktig och flyttat sig ner på golvet när gosesuget satte in.


Men vad är det här då???


Jo, enligt matte så räknas det inte för jag är ju faktiskt inte i soffan/fåtöljen, eller hur? Ja ja, helt ok för min del – inga invändningar här. Fast kan det vara så att man charmat tofflorna av dom?

Massa slickar från Oscar

P.S. Och jag kan allt berätta att jag hamnat i husses knä också. Det var bara det att matte inte var där med kameran då …

Annonser

Att åka ståndsmässigt

Hej mamma Zazza och Monica och alla ni syskon och andra släktingar som läser bloggen! Nu ska ni få höra vilka förbättringar det skett på åkfronten. Ja, jag menar att åka bil och båt. I bilen satt jag först i en låda bredvid matte för att hon skulle ”ha koll på mig” när vi åkte ensamma. Inte särskilt bekvämt kan jag tala om! Men sedan ett par veckor får jag sitta bak i bilen som en stor vovve och där somnar jag så fort dom sätter ner mig. Och det var ju skönt både för dom och mig när vi nu gjorde Stockholm tur och retur.

I bilen när jag var liten och nu när man har blivit stor  

Jaha, då var man alltså tillbaka på vischan igen och nu är vi här alla tre igen – hurra! – för husse har semester. Det var ju så härligt i sta’n, men det är underbart här också. Här springer man ständigt utan koppel och halsband, utom när man ska vara på bryggan och i båten – då måste man nämligen ha halsband på. Men här har det annars skett stora förbättringar. Förut fick jag inte stå på hedersplatsen där framme i fören på båten, ”inte förrän du lärt dig simma och inte blir rädd om du faller i” sa’ dom. Pahh! Som att jag inte skulle kunna simma! Man kanske helt enkelt inte har någon lust, eller hur? Dom simmar ju inte själva klenisarna (tycker det är för kallt) utan doppar sig bara, och jag gör precis likadant.
Nu när vi kom tillbaka kände jag i alla fall att det var dags att ändra på det där med båtåkandet. Dom har ju hela tiden försökt lura ut mig på simtur med hjälp av en av mina favoritapporter (en pinne klädd med fårskinn som legat till sig i massor av år och som tydligen var mattes gamla goldens och som faktiskt är jättemysig), och jag har hämtat den snällt så länge jag har fast botten under fötterna. Har dom slängt den längre ut än så har dom minsann fått klafsa ut själva och fiska upp den. Men nu när dom som vanligt stod där i sina badtofflor och shorts ute i vattnet och fånade sig tyckte jag det var på tiden att visa dom att jag KAN om jag bara vill! Så jag gick stolt ut rakt förbi dom tills jag inte bottnade längre, tog två simtag utåt och sedan tillbaka i en vacker cirkel allt medan jag fixerade dom med blicken (vackra gulgröna ögon med bruna stänk har jag förstått) och promenerade sedan stolt tillbaka upp på land och ruskade av mig. Så där – kan vi få ett slut på tjatet nu? Japp, dom blev rätt tysta kan jag tala om, och nu får man äntligen stå framme i fören och hålla utkik.

Med matte i båten
  

Lite snöpligt bara att första turen jag fick lov att stå där var det så blåsigt så tror ni inte att jag gick och halkade i? Simmade ett halvt varv bak till husse som lugnt lyfte upp mig i båten och sedan hade man ju att göra med att slicka sig torr resten av den båtturen. Men nästa gång var jag lite försiktigare (tricket är att inte hoppa upp med alla fyra tassarna utan som ni ser på bilden bara med framtassarna) och fick en mört som belöning – ett av många sätt att dryga ut dieten som ni ska se. Jag återkommer med fler tips.

Massa slickar från Oscar
(och ett par vassa hugg också i all kärvänlighet, för jag kan bara inte låta bli …)

Det ljuva livet på landet – eller? (Del 1 – skriven 20 juni 2007)

Onsdagen den 20 juni. (Ja, jag har ju aldrig tid att skriva mina egna funderingar eftersom jag har en snacksalig valp som hela tiden tränger sig på och vill berätta om sig och sitt … men här är alltså lite tankar jag skrev ner för snart en månad sedan.)

 

Kära läsare,

I dag är jag lite trött på djur och natur. Det skulle du knappt kunna tro om du kände mig, men det har blivit lite för mycket av det goda. Det började redan i måndags när jag skulle tömma PortaPottin (husvagnstoan vi använder i stugan), en vanligtvis ganska okomplicerad procedur, om än lite ”skitgöra”. Nu hör det till saken att jag har en 11 veckor gammal valp som har sin mest aktiva period precis efter frukost. Och kanske var det lite dålig planering att tömma dasset just då, i stället för ett par timmar senare när han normalt sover som en död (under högljudda snarkningar kan jag tillägga, något han själv förnekar bestämt).

Hur som helst, nu stod jag där och skulle vara smart tänkte jag, och blanda ihop vattnet och sanérvätskan redan från början så att det var klart. Utomhus, för det är ju inte kul om man spiller den där gröna smeten på golvet. Varpå jag i stället spiller på marken och inser med förskräckelse att det här kommer valpen att slicka i sig om han får den minsta chans. Herregud, han kommer att bli förgiftad och det är minst en halvtimme till närmaste veterinär och allt är mitt fel! En hemsk, hemsk försumlig matte är vad jag är om jag låter det hända. För att inte tala om hur pinsamt det blir att dyka upp hos veterinären iklädd nattlinne och träningsoverallsbyxor, oduschad och med håret på ända. In efter ett par diskhandskar snabbt som ögat innan valpen upptäcker spillet. Nähä nej, dom använda jag visst sist vi målade. Okej, ut efter ett par arbetshandskar i boden då, tillbaka till fläcken och börjar riva upp alla grästuvor med spill på och så mycket jord som möjligt. Nu blir valpen nyfiken, det kan jag tala om! Kommer i full galopp och kastar sig med tungan först i det spännande gröna spillet. Nu är det på liv och död, vem ska få upp det först? Det känns som jag avgår någorlunda med segern och får ner min jord och mina kletiga växtdelar i komposttunnan. Sedan fram med vattenslangen för att spola ner så mycket som möjligt av den sanérvätska som eventuellt finns kvar, allt medan valpen hänger som en liten ilsken iller i mina byxben, härligt upplivad av mattes ovanligt omilda behandling vid den spännande fläcken. Ja, låt oss glömma den morgonen …

Ilsken iller – jag?

Tisdag var en ”skitdag” av lite annat slag. För några år sedan, precis när vi hade flyttat in i vår nybyggda stuga, kom ladusvalorna och byggde bo under taknocken där vi har grova stockar som sticker ut. Det kändes som en välsignelse av huset, ja vi var hedrade att ha blivit utvalda att härbärgera dessa vackra små varelser. Sedan har dom varit här och inspekterat flera somrar, men det har aldrig mer fallit dom på läppen (eller näbben?). Men i år, i år är dom på gång att bygga ett riktigt fint bo där uppe igen. Jag tror att det är andra häckningen faktiskt, för dom är inte bara två utan fem, sex stycken som flyger runt – föräldraparet plus första häckningens ungar? Eller är vår stock plötsligt så attraktiv att ett par, tre par slåss om att bygga där? Nåväl, nu är det ju fantastiskt fint väder och man vill förstås ha dörren öppen, inte minst för att valpen ska kunna gå in och ut och företrädesvis ha sina mer smuliga aktiviteter, som att tugga sönder bark och vedträn, för sig ute på verandan. Det är bara det att svalorna ibland flyger fel och hamnar inne i stugan. Vi har samma stockar i taket inne, så jag förstår dom – det är inte lätt att se skillnad! Så dom kommer in, flyger upp och sätter sig på stocken, ser lite förvirrade ut, flyger några vändor och skiter några högar och – hittar inte ut igen. Så då får man gå upp och öppna loftfönstret och då brukar dom så småningom råka hitta ut den vägen. Det här har alltså hänt förut några enstaka gånger varje sommar, men i år när dom bygger här är det liksom i kubik! Jag menar, till slut blir man trött på att springa upp och ner för lofttrappan: upp för att öppna, ner för att dom ska våga flyga ut där, upp igen för att stänga innan en av dom flyger in den vägen och sedan snabbt ner och stänga dörren innan en annan flyger in där! Allt under det att man ska hinna torka skit innan valpen slickar i sig den. Ja, det var i går det …

 
 
I dag tänkte jag faktiskt testa en annan taktik. Som biolog vet jag ju att man inte ska försöka arbeta mot naturen utan med den. Så i dag kör jag med dörren och alla fönster öppna och så får dom flyga in och ut bäst dom vill – har täckt alla stoppade möbler med lakan. Det har faktiskt funkat rätt bra hittills, dom verkar inte bli lika stressade när dom kommer in för tjugonde gången och flyger inte runt och skiter lika mycket – jag har bara torkat skit två gånger i dag. So far so good. Fast jag börjar undra lite över deras täta besök här inne, ofta två och två och under ett väldigt tjattrande. Det liknar misstänkt mycket det beteende vi såg dagarna innan dom började bygga sitt bo under nocken …

Jaha, men jag började ju med att säga att jag var lite trött på djur och natur i dag. Jorå, kära läsare, bortsett från framgången (???) med svalorna har det ändå varit en riktig skitdag och jag har gjort mig skyldig till två kallblodiga mord. Det är alldeles sant.

Det var ännu en fantastisk morgon till att börja med. Gick ut med valpen som kissade och bajsade snällt, gav honom frukost och satte på kaffe åt mig själv. Solen sken, det var ett så’nt där sommarskimmer i luften och sjön låg spegelblank. Tog min kaffekopp och valpen och strosade ned till bryggan. HÄR kära läsare, skulle det om detta varit en film, komma ett sådant där ”skrikande bromsljud” ni vet, ett ljud som kännetecknar att nu förvandlas hela scenen på ett ögonblink från underbart paradis till hiskeligt helvete! Ormen gör sin entre i paradisets lustgård. Just det, min lilla underbara valp har passerat en meter från en stor huggorm! Och här står jag en meter från ormen i mina flimsiga badskor. Jag går efter valpen, stannar till, och står där med kaffekoppen i handen: valpen två meter till vänster om mig, ormen två meter till höger. Båda har förmåga att röra sig väldigt fort om andan faller på. Jag står där och tittar från den ena till den andra, allt medan hjärnan arbetar för högtryck. Vad i hela världen ska jag göra? Precis då landar en stor grön slända i mitt kaffe. Det kan tyckas som en ovidkommande detalj, men det var faktiskt det som inspirerade mig att skriva detta, kära läsare, det var liksom droppen! (Och det kommer en till!)

Efter en stunds funderande tog jag det dristiga beslutet att låtsas som att det regnar. Jag tog min valp och min kaffekopp och gick ut och satte mig på bryggan precis som planerat och tittade på kniporna som dök i viken, undrade över dom sex storskrakhonorna som verkar ha dagliga morgonmöten på grannens brygga allt under ett väldigt skrockande. Dom planerar något, det är jag säker på. En hämnd på minken, hoppas jag, som väl ätit upp alla deras ägg. Måsarna har i alla fall sina kvar än så länge. Och gräsanden och krickan har redan fått ut sina ungar och kommer helt nära bryggan och tigger mat. Valpen stirrar fascinerat och jag förklarar att dom är fina men helt ointressanta så länge dom lever – han är en labrador och ska som bekant inte bry sig om fåglar förrän dom är döda.

 
 
Nej, nu kom jag lite off track här. Med valpen i famnen tog jag mig så småningom förbi det hemska stället, som ormen nu övergett, och tillbaka upp till stugan. Efter ytterligare ett par koppar kaffe kände jag mig mogen att våga mig ner till duschen (som ligger precis vid stenröset där ormen låg), denna gång iklädd stövlar och badrock och med valpen i koppel. Och tror ni inte den rackaren ligger i gräset precis vid ekan där valpen alltid brukar gå ner i sjön. Nu var det någon som tog över min hjärna – troligen mamma. Okej, nu måste jag berätta om min mamma och hennes förhållande till ormar. Min mor var den allra mildaste, vänaste varelse för det mesta. Men ormar hade hon ett ont öga till. Det var krattor, spadar, yxor eller vad som fanns till hands, men dom skulle döden dö! Dom fick gärna vara ute i skogen, men på hennes tomt skulle dom minsann inte hålla till. Vi hade en och annan intressant diskussion om det här, min mamma och jag, speciellt när jag pluggade biologi … Min pappa var stor och stark och man skulle kunnat tro att hon skulle kalla in honom när den obligatoriska huggormen varje sommar dök upp på tomten. Men nej, det var mamma som var den stora ormdödaren i familjen. Det kan belysas av följande historia: En gång satt min ganska mycket äldre och helt fullvuxna syster nere vid sjön tillsammans med sin man och vår farbror Åke. Då dyker det upp en huggorm. Och vad gör min syster då? Går efter krattan eller annat tillhygge? Ber sin man eller Åke att transportera bort den eller ”ta hand om den” på annat sätt? Nej, hon ger upp ett illtjut och ropar upp till mamma som sitter i stugan nästan hundra meter bort: ”Mamma, mamma, en orm – kom med krattan!”

Jaha, nu flöt jag iväg på de ljuva minnenas moln igen, min kära mor hon gick bort för sju år sedan – ständigt saknad men varmt bevarad och ständigt närvarande i sinnet. Var var jag nu? Just det, det måste varit hon som tog över min hjärna. In med valpen i duschen, in i boden efter krattan och där ringlar den i gräset på väg att gömma sig i stenröset igen. Ett par snabba kliv med bultande hjärta och en fullträff precis bakom huvudet och sedan ett ihärdigt stampade med min tryggt bestövlade (?) fot. Allt medan min lilla valp gnyr i högan sky instängd i duschen – har inte lärt honom vara ensam ännu. Jag tror faktiskt både han och jag led mer än ormen, för det måste ha varit ganska snabbt och smärtfritt. Fast det är ju så med ormar att kroppen fortsätter ringla långt efter döden och medan jag bar den till sin sista vila i trädgårdskomposten höll den flera gånger på att ringla av krattan. En alltigenom uppslitande händelse! Sedan tillbaka till duschen, kolla att valpen inte gnyr just nu, och sedan in till honom med en lagom dos lugnt beröm: ”Vad är det för en duktig liten valp som sitter alldeles tyst här då?” (Man har väl läst Anders Hallgren framlänges och baklänges tusen gånger.)

Äntligen dusch, men först ska det gosas med valpen. Jaha, vad är det här nu då? En fästing! På min älskling! Detta var droppe nummer två. Bort med den, kolla att huvudet kom med. Fram med tändare och elda upp den. Spola ned resterna i tvättfatet. Och så, kära läsare, gick det till när jag blev dubbelmördare en vanlig onsdag och började längta en anings aning hem till lägenheten vid Sankt Eriksplan.

Svalorna då? Jo, än så länge är dom trygga. Men jag säger bara det: den dag dom skiter på mig, i mitt tangentbord eller min kaffekopp – eller på min valp! – då lämnar jag inga garantier!

Jag har blivit storstadsbo!

Med husse vid St Eriksplan
Med husse vid St Eriksplan och i Vasaparken

Hej mamma Zazza och Monica,
(och ni andra som läser bloggen – jättekul att höra från er!!!) 
De sista dagarna har varit bland de mest spännande i hela mitt liv. Tänk er livet i storskogen och vid sjön där uppe i Dalarna (totalt kanske ett tjugotal människor och tre, fyra hundar). Och så satte matte mig i bilen i måndags och vi landade – mitt i Vasastan! Men jösses vad jag älskar det här livet. Det vimlar av människor, bilar och hundar – massor av härliga nya lukter och ljud. Och även om man inte hinner hälsa på alla så har man ju lite privilegier när man är liten och söt, så det är faktiskt väldigt många som stannar och kliar mig under hakan också. Jag som trodde jag kanske inte hade utseendet för mig (ni minns förra brevet, va?) har fått lov att tänka om helt. Här är det bara ”Men helldudane vilken underbar valp!” och ”Gud, vilken härlig färg han har” och ”Vilka ögon!” och ”Men hur gullig får man egentligen vara?”. Så man kanske inte är så tokig ändå’rå?
Jag börjar redan förstå att alla vovvarna och hussarna och mattarna i Vasaparken (som ju ligger precis runt hörnet och tydligen är där man helst ska kissa och bajsa) är en enda stor familj som känner varandra och som gärna välkomnar en liten valp in i ”flocken”. Några (fast bara några) av dom stora hundarna skäller och morrar lite först, men sedan när man blivit satt på plats blir dom snälla. Ja, jag förstår ju att jag inte bara kan komma in där hur som helst och jag är ju inte precis någon liten blyg viol, så man kanske går ut lite för hårt ibland … Och då är det ju bra att dom stora talar om hur det ska vara.
Jag har åkt buss och varit på fest med massor av barn och en jättetrevlig dvärgschnauzertjej som hette Molly och ni ska tro att vi hade härliga brottningsmatcher.


Hon snodde mitt ben hela tiden, men när matte tog det och gav tillbaka till mig, så gick jag och la det framför henne för jag tyckte vi kunde ha det tillsammans. När folk såg det sa dom att jag är en riktig liten ”gentleman”, vad nu det är … Man vill ju gärna få följa med på fest igen så jag uppförde mig över huvud taget exemplariskt – ni vet vad jag menar va. Hemma däremot … det finns fyra nya rum (utom badrummet, men det är ju ingen sport) och fyra nya mattor att ”kissa in” – två är avklarade. Jag hade inte kissat inne på flera veckor där uppe i stugan (nej, inte ens när matte la tillbaka mattorna), men här måste ju invigas … och så ÄR det så roligt med mattes och husses miner varje gång!
Häromdagen hamnade jag i himmelriket, eller djuraffären som matte kallade det. Tänk dig, mamma Zazza, en hel affär med fåglar och kaniner (fast såna finns många i Vasaparken också och dom är ”fina” säger matte och man får inte jaga dom), men framför allt BEN! Ben i alla storlekar och färger och former, hylla upp och hylla ner med bara BEN – alltså, bara synen! Jag nöjde mig med att nosa fint ända tills matte började prata med en annan matte, och då slank det minsann ned ett härligt hundkex. Ja men hallå, om man ställer en stor låda precis i noshöjd – får man inte skylla sig själv då? Matte köpte några ben också – jippi! – och dom behövs för jag har tappat två tänder och två till sitter väldigt löst så det kliar rejält.


Om ni har vägarna förbi Vasastan närmaste dagarna – lägg märke till hur fantastiskt rent och fint det är! Det är jag som plockat upp alla kaffemuggar och kolapapper och slickat alla trottoarer rena från spilld glass och choklad. Men skynda er, för i helgen åker vi tydligen upp till storskogen igen och då gror det väl igen snabbt.
Slickar och kärleksbett till er alla!
Oscar

Äntligen!


Sanna och jag
 
Hej mamma Zazza och Monica,
ÄNTLIGEN har matte hittat två lekkamrater åt mig: en dvärgpudelkille som heter Victor och en Cocker spaniel-flicka som heter Sanna. Herregud, jag höll ju på att få lappsjuka innan. Men nu kan man knalla över till dom när valpfnatten blir som värst och verkligen leka av sig tills man slocknar. Enda problemet är väl att dom är lite för snabba så jag får sno pinnarna med list i stället. (För det kan väl inte vara jag som är långsam? Jag hörde faktiskt Sannas matte säga att ”nog är han lite knubbig” – fast jag tycker jag bär det riktigt snyggt, så det så! Och sedan har faktiskt vi labbar många andra fantastiska egenskaper även om just snabbhet och en slank kropp inte hör dit.)
De stora begivenheterna i veckan har annars varit att
1. Jag tuggade av en kontakt från sladden – ja, ja, självklart drog jag ut den ur vägguttaget först! Men innan matte såg det och att jag fortfarande levde så var det rätt komiskt att se henne vakna och bara se sladden med alla goda koppartrådar sticka ut.


2. Jag lyckades däremot få en rejäl stöt av ett elstängsel när jag skulle hälsa på några får. Fattade ingenting, det bara sa pang! Och sedan kände jag mig som att jag inte riktigt kunde stödja på benen. Läskigt faktiskt. Matte ringde till djursjukhuset som sa att det säkert inte var någon fara, men sedan åkte hon dit med mig ändå och bara promenerade runt på parkeringen och tittade oroligt på mig. Fast då kände jag mig helt som mitt vanliga jag igen, så vi behövde inte träffa någon veterinär (skönt det – man vill ju inte bli kallad flodhäst igen …).
Och sedan har jag hört att matte dödat två huggormar som bodde i ett par stenrösen på tomten. Själv har jag lyckats döda en kopparslå. Tur att det inte var tvärtom kanske? Ja, världen är full av farligheter för en liten valp.
Det var så tråkigt att höra att ni varit sjuka därhemma, men skönt att ni är på bättringsvägen och GUD vad jag längtar att få komma dit och träffa alla i september!
Slickar i massor!
Oscar